(Klicka på miniatyrerna för att få större bild)

För att någon överhuvudtaget ska få en chans till att förstå hur mycket det här betyder för mig, så behövs lite bakgrundshistoria.
När jag var 10-11 år, hade min kära vän Evelina en CD-skiva. Den hette Pughs Bästa. Hon introducerade mig för hans musik, och sen var jag fast! Sedan dess har lyssnat på Pugh, mer intensivt de sista två åren.

Hasse Tholin på bas och Micke Lyander på trummor.

Det senaste året har jag börjat samla på Pugh-relaterade grejer. Det började med att jag helt enkelt ville ha hans skivor, eftersom att jag hört lite av dem, eller bara var nyfiken på hur alla lät. Det var vinyler som var lättast att få tag på, i jämförelse med CD-skivor. Jag har nog sammanlagt tillbringat timmar bara sittandes framför vinylspelaren, som jag gjort varje gång jag fått tag på en ny skiva! Sedan hittade jag CD-skivor också, och ville självklart ha dem med! En dag upptäckte jag också att någon sålde en bild från en almanacka från -77 på auktion. Jag vann budgivningen.

(Klicka på bilden för att se större)

Idag tror jag att jag har hört alla Pughs låtar från att han släppte sin debutsingel 1968. Jag har även lyckats lägga händerna på nothäften, vykort och tidningar med Pugh, samt frimärken. Jag älskar min samling, det gör jag verkligen. KLICKA HÄR för att se hela samlingen för någon månad sedan. Nu har dock fler grejer tillkommit, som nya vinylsinglar, skivor, och nothäften bland annat.

KLICKA HÄR för att höra min cover av Här Kommer Natten.
Kanske inte den bästa, men duger i krig! Skulle jag kunna ändra på något nu på efterhand, skulle jag sänka pianot en aning bland annat!
Tvärflöjtssolot var en överraskning även för mig. Jag tänkte att här måste jag ha något solo. Såg tvärflöjten ligga i sin väska, så jag tog upp den och drog ett solo utan att ha spelat på den innan. Den ni ser är första tagningen. Allt är första tagningen på låten. Allt är improviserat. Utom sången.

Det är förmodligen svårt att påstå att någon är bäst av de bästa, för det är ju en smaksak. Men för mig är verkligen Pugh den bästa musikern, och utöver det en trevlig individ! Pugh, eller Torbjörn som han ju heter, är en mångsidig musiker, och han spelar med känsla. Jag gillar hans första platta och hans senaste, och det mesta där emellan, trots att de olika albumen varit mycket annorlunda i musikstilar. Det är något visst med Pugh, som får mig att vilja höra allt.
Det är inte konstigt att han klassades som ett musikaliskt geni efter första albumet. Det var grymt bra, speciellt låtar som Love Love Love, Här Kommer Natten, Haru Sett Mig Va och... Ja, det är svårt att utesluta någon av låtarna. Alla är bra! Han startade starkt, men svagare blev det inte under de senare plattorna!
Hans musik tilltalar mig på ett sätt som ingen annan musik någonsin gjort. Det går inte att förklara, det bara är så. Därför har jag valt att sätta annan musik åt sidan. Varför lyssna på sådant jag inte känner samhörighet med? Det är det här jag vill höra! Äkta skaparglädje, en man som gör sin egen musik i de flesta fallen, och brinner för musiken. Jag ser upp till honom. Han inspirerar mig. Han är min musikaliska förebild, och det kommer förbli så.

Pugh har jag lyssnat på när jag varit euforisk, förbannad, filosofisk, tankspridd, eller bara varit jag. För mig passar hans musik i alla väder. Och det blir aldrig gammalt heller, oavsett hur mycket man har lyssnat!

Åter till gårdagen. Direkt när man går in genom grinden, möts man av en Torbjörn Rogefeldt, som sade "Hej, välkomna!" på förbivägen medan han gick in mot museet. Jag var helt stum. Det var verkligen han! Samma människa vars ansikte pryder ett femtiotal skivor hemma i mitt rum i Avesta. Redan då hade jag uppnått eufori.

En och en halv timme senare stod han på scenen som Pugh Rogefeldt. Bandet var som sagt skitbra, har aldrig hört något liknande! Själv har jag visserligen inte varit på många konserter eller spelningar av något slag, men min familj, som varit på stora arenor och liknande i omgångar, sade också att det här var det bästa de har varit på! Stället i sig var helt underbart! Jag satt allra längst fram, så nära scenen så att jag kunde lägga fötterna på den om jag så ville. Det var så intimt, och kemin mellan publiken och bandet var perfekt. De visste verkligen hur man skulle spela musik. Det handlar inte om att vara tekniskt felfri och spela som det låter på skivan. Då kan man lika gärna sitta hemma och lyssna. I Strömsholm fick man höra nya varianter av gamla och nya låtar, och glädjen, samt närvaron på scenen, var bäst av allt.

Jag sjöng med i alla låtar, det är självklart. Efter en låt, Jag Är En Liten Pojk, lutade han sig fram, drog upp mig ur stolen och gav mig en kram. Bara sådär liksom. Tror Victor låg bakom det. Det spelar ingen som helst roll, det var lycka jag kände, och ingenting annat!
När allt var klart, hade jag med mig ett par vinyler jag ville få signerade. Jag stod snällt och väntade direkt där man kom in i museet, men Jonny kunde inte vänta. Han knackade på en dörr, och där bakom fanns Pugh och trummisen Micke. Pugh signerade först en skiva, det var hans debutsingel Haru Vart På Cirkus från -68. Sedan skulle han få signera debutalbumet Ja Dä ä Dä från året därpå. Han frågade vad jag hette. När jag svarade, blev han tyst en väldigt kort stund, sedan visste han vem jag var! Jag har skrivit till honom några gånger sådär, och han har svarat. Och det mindes han. Det var mer än vad jag hade vågat hoppas på innan vi åkte. Den här dagen var helt jävla otrolig. Tänk dig din allra största idol. Känd, okänd, världskänd, legend, död eller levande. Tänk dig att få träffa denne och prata lite. Lägg på att bli igenkänd! Det här var så stort för mig. Jag älskar Pugh liksom. En människa som alltid fått mig att må bra!

Synd att jag är så oerhört inåtvänd, blyg och framför allt tankspridd som jag är, så att jag, även om jag anstränger mig, inte får så mycket sagt som jag skulle vilja. Text är lätt. Med lite betänketid är allt lätt. Nästan. Att prata med någon öga för öga? Inte lika simpelt, nej.

Vid det här laget hade alla i publiken dragit hemåt eller var de nu skulle ta vägen i natten. Jag fick tillåtelse till att sno med mig en av affischerna som satt uppe. Jag gick ut till scenen och fick den signerad av alla i bandet.

Observera att de stavat Rogefeldt fel. Men det rättade Pugh till!
Jag filmade någon låt också, varav en jag lagt upp på YouTube. Dinga Linga Lena. En klassiker från -74!

Jag fokuserade mer på musiken än kameran, och råkade komma åt någon fokusknapp några gånger där i början, samt filma skakigt och konstigt, och kamerans mikrofon är väl inte den bästa heller. Det lät sjukt mycket bättre på plats! Jag satt för nära också för att få med alla tre i bild.