Spontantripp till Smedjebacken och Pugh Trio!
Igår var en sådan där bra dag igen! Av en slump fick Jonny reda på att Pugh Trio spelade i Smedjebacken samma dag, och då tog vi helt enkelt en spontantripp dit! När Pugh Rogefeldt och hans skitbra trio spelar relativt nära, då åker man och lyssnar samt kollar!
På den här bilden sjungs refrängen i "Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring" av publiken!
Alltså dessa musiker, de är så oerhört bra. Och då snackar jag inte om tekniskt kunnande (vilket de förstås också är) utan sammanhållningen och kemin mellan band och publik. Jag vet inte hur mycket jag upprepar mig från förra gången jag såg dem, men de vet verkligen hur man ska göra! Och ja, det man ska göra är väl att bara spela och vara glad.
De anpassar sin repertoar och sina låtar efter publiken, då man märkte en tydlig förändring mellan Strömsholm och Smedjebacken. I Strömsholm var det bra drag och de kom väldigt nära publiken. Igår var det rockigare, och mer ös! Inte lika intimt, men det var ju ett annat slags ställe. På ett torg där alla har ståplatser kan man inte bara rusa ut till publiken liksom.
Det härligaste med den här trion måste vara att de inte har stenkoll på exakt vad de ska spela i varje låt! De jammar nästan fram låtarna ibland, och skapar de nya versionerna direkt på scenen. Det är så det ska vara! Det är då man kommer närmare bandet som publik!
Det som gör dem till ännu bättre artister, är det faktum att de faktiskt tar sig tid till att snacka med oss i publiken. Det vill säga oss, som inte är alkoholiserade och klängiga.
Om man nu måste klaga på något så kanske Pugh skulle ta och plugga in sina låttexter lite bättre! Fast skitsamma egentligen, han räddade det bra när han tappade texterna. Live in the moment, liksom. Sedan kanske han inte har så jättestor koll på att Bolla och Rulla gavs ut 1974, och inte -73, för då kom Pugh on the Rocks. Het kom 1981, inte -82, och låten Spårljus är inte 6-7 år gammal, utan snarare 12! Men å andra sidan så är det bara årtal. Och det är också skitsamma, för publiken tror på vad han säger!
Jag kan nog inte klaga på Pugh faktiskt. Jag är inte skapt för att göra det. Han är bäst helt enkelt!
Micke Lyander
Hasse Tholin
Tänkte fråga honom också om jag fick köpa hans plektrum, haha! Men glömde bort när jag väl fick prata lite med honom. Det tar jag nästa gång! Samlar man Pugh-prylar så gör man.
På vägen hem förvrängde Jonny och Victor Pugh's text så den passade dem lite bättre, och i baksätet hörde man två öldrickande mansstämmor sjunga "Stora, tunga moln ser jag på din himmel, din himmel som är grå. Det regnar hela sommarn, kan du förstå?"
Underbart!
Det här är verkligen den bästa sommaren jag har upplevt! Först och främst fick jag jobba som musiker i tre veckor med lön, skaffade mig nya bekantskaper och sådant. Sedan fick jag se Pugh Trio, och träffa Pugh himself! Denna sommar har jag också fått kontakt med min far, som jag inte träffat på 10 år, och sedan fick jag se och träffa Pugh Trio igen. På onsdag börjar skolan. Nu kan jag börja mitt allra sista skolår utan ångest över att jag inte gjort något under sommaren. Med all rätt är jag nöjd och glad över dessa två skolfria månader.
Just ja, jag har också köpt en saxofon och tolv munspel, ganska nyligen! Man måste få expandera sina musikaliska vyer, haha!
Jag avslutar detta inlägg med en av mina favoritbilder från igår!
Ännu en gång, tack för en jävligt bra spelning!
TildaWadin
På den här bilden sjungs refrängen i "Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring" av publiken!
Alltså dessa musiker, de är så oerhört bra. Och då snackar jag inte om tekniskt kunnande (vilket de förstås också är) utan sammanhållningen och kemin mellan band och publik. Jag vet inte hur mycket jag upprepar mig från förra gången jag såg dem, men de vet verkligen hur man ska göra! Och ja, det man ska göra är väl att bara spela och vara glad.
De anpassar sin repertoar och sina låtar efter publiken, då man märkte en tydlig förändring mellan Strömsholm och Smedjebacken. I Strömsholm var det bra drag och de kom väldigt nära publiken. Igår var det rockigare, och mer ös! Inte lika intimt, men det var ju ett annat slags ställe. På ett torg där alla har ståplatser kan man inte bara rusa ut till publiken liksom.
Det härligaste med den här trion måste vara att de inte har stenkoll på exakt vad de ska spela i varje låt! De jammar nästan fram låtarna ibland, och skapar de nya versionerna direkt på scenen. Det är så det ska vara! Det är då man kommer närmare bandet som publik!
Det som gör dem till ännu bättre artister, är det faktum att de faktiskt tar sig tid till att snacka med oss i publiken. Det vill säga oss, som inte är alkoholiserade och klängiga.
Om man nu måste klaga på något så kanske Pugh skulle ta och plugga in sina låttexter lite bättre! Fast skitsamma egentligen, han räddade det bra när han tappade texterna. Live in the moment, liksom. Sedan kanske han inte har så jättestor koll på att Bolla och Rulla gavs ut 1974, och inte -73, för då kom Pugh on the Rocks. Het kom 1981, inte -82, och låten Spårljus är inte 6-7 år gammal, utan snarare 12! Men å andra sidan så är det bara årtal. Och det är också skitsamma, för publiken tror på vad han säger!
Jag kan nog inte klaga på Pugh faktiskt. Jag är inte skapt för att göra det. Han är bäst helt enkelt!
Micke Lyander
Hasse Tholin
Tänkte fråga honom också om jag fick köpa hans plektrum, haha! Men glömde bort när jag väl fick prata lite med honom. Det tar jag nästa gång! Samlar man Pugh-prylar så gör man.
På vägen hem förvrängde Jonny och Victor Pugh's text så den passade dem lite bättre, och i baksätet hörde man två öldrickande mansstämmor sjunga "Stora, tunga moln ser jag på din himmel, din himmel som är grå. Det regnar hela sommarn, kan du förstå?"
Underbart!
Det här är verkligen den bästa sommaren jag har upplevt! Först och främst fick jag jobba som musiker i tre veckor med lön, skaffade mig nya bekantskaper och sådant. Sedan fick jag se Pugh Trio, och träffa Pugh himself! Denna sommar har jag också fått kontakt med min far, som jag inte träffat på 10 år, och sedan fick jag se och träffa Pugh Trio igen. På onsdag börjar skolan. Nu kan jag börja mitt allra sista skolår utan ångest över att jag inte gjort något under sommaren. Med all rätt är jag nöjd och glad över dessa två skolfria månader.
Just ja, jag har också köpt en saxofon och tolv munspel, ganska nyligen! Man måste få expandera sina musikaliska vyer, haha!
Jag avslutar detta inlägg med en av mina favoritbilder från igår!
Ännu en gång, tack för en jävligt bra spelning!
TildaWadin
Kommentarer
Trackback
Musiken är uppenbarligen en stor del av mitt liv, då jag valt att gå Estet Musik. Jag spelar främst piano, men tar även lektioner i bas. Självlärd är jag i gitarr, tvärflöjt, fiol, munspel med mera, och mina kunskaper och skills i dessa instrument kan diskuteras! :)
Sjunger också när jag känner för det, och skriver egna låtar som oftast hamnar på YouTube. Den enda artisten jag fastnat för är Pugh Rogefeldt, och hans musik är i princip den enda musiken jag lyssnar på.
Jag gillar konst. Det är... coolt! Tycker dock att det är fel att kalla det jag själv skapar för konst, eftersom att det låter skrytsamt. Jag tycker inte att det jag gör är fantastiskt på något sätt. Jag definierar konst som något riktigt bra gjort från eget huvud, som är over the top!
När jag målar eller skissar, så gör jag det oftast efter eget huvud. Om jag ritar av något (vilket händer sällan) så står det att det är avritat! Jag är självlärd inom ämnet, och vill inte heller ta någon slags kurs, eftersom att det kan "förstöra" min syn på färger och sätt att måla på! :]
Foto är lite av ett sidointresse. Jag gillar att fota och redigera, men det är inte ett intresse som tar upp så mycket tid för mig eftersom att jag har större intressen. Jag fotar för det mesta med min Canon EOS 500D, och har två objektiv till den samt stativ och en väska, om det nu är väsentligt!