Ungefär fem år.
Idag blev jag nostalgisk. Jag har setat och bläddrat i en fet pärm fylld med teckningar och sagor från mina yngsta år. Jag tänkte dela med mig lite av min nostalgikick här, uppenbarligen. Vissa saker är gulliga, vissa bara sjuka.
Målad med akvarell när jag var fem år. Jag gillar mustaschen och det faktum att det ser ut som att han spottar ut snus.
Också när jag var fem år. Sött!
Här har vi mina första ordbildningar, som jag gjorde när jag var fyra år. Jag listade ut själv hur man skrev, så mitt språkintresse visade sig tidigt. Haha, det står "Sabina är en orm" där.
Min dagbok från när jag var fem.
Och två bilder på mig när jag var 4-5, bara för att jag visste hur man uppskattade de små sakerna!
Tilda Wadin
Bröst till alla!
Min inaktivitet på målerifronten är helt klart ett faktum, men här har ni något som kan stilla en eventuell hunger i alla fall. Något jag planlöst jag kladdat ihop då jag varit hos min fästman. Det känns vuxet att kalla honom för fästman. Nästan lite för vuxet, men så är det.
Loner.
Vad gör man idag? Jobba lite med projektarbetet kanske? Jag vet inte. Möjligtvis. Jag håller som skrivet på med en ny version av Loner Song, men i nuläget vet jag inte om den blir så mycket bättre. Men försöka kan man!
Trött bild, men hej.
TildaWadin
Nu är det musik.
Som titeln halvt avslöjar, spelar jag musik just nu. Jag försöker spela in en ny version av min gamla Loner Song, den här gången möjligtvis med piano och bas inkluderat. Vi får se hur det går!
Om någon som läser detta önskar att få höra min gamla Loner Song, så inkluderar jag givetvis en länk:
(Klicka HÄR)
Men ha i åtanke att den skrevs när jag var fjorton år, och spelades in när jag var femton.
TildaWadin
Västerås och en månad.
Här följer en snabbt skriven uppdatering som inkluderar information om vad som rört sig runt mig och dylikt under den senaste månaden. För att konstatera det uppenbara; de som känner sig intresserade, varsågod att läsa! Och för de som inte känner för det... Ja, ni har förmodligen inte läst hit ens, så ord är överflödiga.
För 22 dagar sedan fyllde Pugh 65 år. Det firades med att äta på McDonalds i Västerås! Dock var det inte därför vi åkte dit, jag är inte galen till den graden. Bara nästan. Men det var snarare så att vi hämtade ut vår televisionsapparat som vi varit utan i tre veckor då den varit på lagning. Senare drog jag till krogen, men, klok som jag är, var det en nykter kväll för min del. Jag gillar inte själva grejen med alkohol.
Mitt hår är rött nu, och jag trivs med det. Jag sökte även in till Sjöviks Folkhögskola för några dagar sedan, och, fastän det var ett spontant val, hoppas jag verkligen på att komma in.
Idag kom min balklänning hem. Mer om den i samband med balen.
Mycket har uppenbarligen inte hänt i mitt liv på en månad. Alldeles lagomt mycket. Jag lever i princip mitt liv i en neutral takt, kan man säga!
Jag heter Tilda.
Min tandställning är borta nu. Det är skönt. Bild kanske kommer senare.
Jag tänkte på en sak idag, sådär plötsligt, utan egentlig anledning; Är det bara jag som förknippar bokstäver och siffror med färger? Bokstäver är främst blåa och röda, medan siffror är lite av varje. Självklart är jag inte ensam med detta, men hur många av er tänker liknande?
I mitt huvud är bokstäver som M, Ö, N, L, G, H, K och B röda, medan S, R, X, V, Å och T är blåa. Men R kan vara neutralt i ord som domineras av röda bokstäver, likaså O och A, men aldrig M, och K blir neutralt i blåa ord. De flesta vokaler är röda. Ordet Höger förknippar jag med rött, på grund av bokstäverna, och Vänster blir blått. Haha.
Siffror är som sagt blandade färger. 1 är alltid blått, 7 och 2 är gula, 3 är rött och 5 är svart. 10 är blått, som 1, men 12 Och 13 är rött.
Nu ska jag inte tvinga er att läsa mer av detta. Visserligen har jag inte tvingat någon till någonting ändå, men ni förstår vad jag menar. Någon mer som fungerar snarlikt?
För övrigt köpte jag en tidning från 1978 för några dagar sedan, enbart på grund av baksidan.
Snaran runt min hals.
Slips passar i alla väder, och är stiligt oavsett om man har klänning, skjorta eller ingenting annat på sig alls. Alltid.
Och det bästa med slips, förutom den uppenbara stiligheten, är ögonblicket då man stiger innanför dörren efter en lång och slitsam dag och får ta av sig den, av just den anledningen att man då verkligen känner att man är hemma och kan slappna av.
Just nu fokuserar jag på piano relativt mycket. Jag spelar tills fingrarna ömmar, i princip. Diciplin!
För övrigt fikade jag med Cicci på ett av stadens fik idag, då en för oss främmande man började samtala med oss. Vi började diskutera Grymlings och Gotland bland annat, vilket jag fann roande.
Fridfulla nätter.
Inspirationen börjar komma smygandes igen, långsamt och osäkert. Jag vill så mycket, så mycket att jag gör lite av varje, och ingenting blir då någonsin klart! Men egentligen gör jag inte så mycket...
De senaste dagarna har jag städat, möblerat om, köpt stereosystem (vinylspelare, högtalare, förstärkare, bandspelare, radio och hylla till allt) och har även köpt ny dator jag tänkte vänja mig vid. Jag trivs egentligen bäst i stök och oreda, det har jag upptäckt. Men nu är jag 18 år, och då får man tydligen inte ha det så enligt oskrivna sociala regler. Förståerligt kanske.
Men mina Pugh-prylar vill jag ha ordning på. Jag sorterar allt efter årtal, och en Pughtavla har nu äntligen kommit upp på min vägg. Faktum är att det är denne man som håller mig vaken vid denna tidpunkt, halv två på natten innan skoldag. Om jag inte hade tryckt in hans musik i öronen ikväll, så hade jag sovit för länge sedan.
Jag vill göra musik. Med min idol som inspirationskälla. Det brukar ju kunna vara så. Jag har gjort massor med plats för mina instrument. En vägg med gitarrer, elbas, fiol och ukulele, och nedanför tänkte jag låta saxofonen stå. Mot väggen mitt emot har jag en keyboard, och i rummet bredvid står elpianot, för att jag gillar akustiken mer där inne. Dragspelet står i sin originallåda från mitten av förra seklet under datorn tills jag betalat för en reparation. Men det är dyrt. Övriga instrument är utspridda överallt.
Jag insåg precis att inget jag idag skrivit är så intressant, förlåt, men det blir så när man är vaken när man inte borde...
Hittade precis kläder i min säng också, så här en timma efter att jag lagt mig. Där ser man!
Och NU har detta officiellt övergått till alldagligt nattrabblande, kanske lika bra att lägga ned när man är på topp! Det sagt med en gnutta ironi. Sov gott!
Tilda
Saker man inte planerar och lite till.
Jag tänkte berätta på ett ungefär vad som hänt sedan sist. Självklart inte varenda dag, men höjdpunkterna i alla fall. Men det förstod nog vem som helst att jag menade.
Det här är en tavla jag målade och gav till min vän och granne Evelina!
En lite smått sen 18-årspresent. Den är målad med oljefärg, storleken har jag för mig är 46x30-någonting, men minns inte helt, och det kanske inte är så relevant heller. Ljuset är lite dåligt på bilden, främst i ansiktet där ljusa linjer lyser igenom, för att jag på just de ställena målat färre lager. Eve verkade nöjd i alla fall. :]
Tavlan är surrealistisk, men med en snudd på verkligheten, och det får ni tolka hur ni vill!
Jag fyllde 18 år i oktober!
Har varit på krogen två gånger sedan dess, men föredrar ändå lite trevligare, stillsamma kvällar med trevligt folk man faktiskt känner! Och framför allt med bättre musik i bakgrunden. Jag är inte så mycket för datorskapad musik. Jag gillar när en människa spelar på instrumenten. Dessutom kan man då ta ett valfritt instrument från mitt rum och försöka härma det man hör! Det var så jag lärde mig spela munspel! (Tack, Pugh!)
På tal om instrument:
När jag fyllde 18, fick jag en gitarr av min mor och styvfar. En Fender!
TRYCK HÄR om du vill se hur den ser ut!
Och idag köpte jag en nylonsträngad gitarr också. Jag hade inte en nylonsträngad innan, vilket kanske kan tyckas märkligt, men nu är jag en innehavare även av det!
Här är den nylonsträngade!
Slänger in en bild på min allra första gitarr också. Bilden är ungefär 4 år gammal, och gitarren är egentligen inte lika röd som den ser ut.
-
Idag skulle jag egentligen ha åkt till Sigtuna. Anledningen till det kan ni se i Pughs turnélogg. Dock blev det inställt, så idag får jag lyssna på Pugh på min iPhone i stället. That's right! Jag köpte en iPhone i måndags.
För övrigt önskar jag ibland att jag var född före 80-talet. Innan det fanns facebook. Innan musikbranchen bara bestod av snygga tjejer som blir autotunade. Tiden innan konstens massproduktion, då konstnärer såsom musiker, penselartister och dylikt gjorde det de gjorde för att de faktiskt stod för det de gjorde. Den tiden som fanns innan världen blev besatt av att följa varenda rörelse en vanlig vardagsmänniska gör. Då, när makten ännu inte riktigt ätit upp världens ledare. Nu går det bara utför. Det känns som en tragedi, en teater med ett tragiskt slut.
Det var allt från mig.
TildaWadin
Monster och Kosmokatter.
Gjorde denna kolbild igår. Inte så noggrann faktiskt, men jag hoppas att känslan går fram till viss del i alla fall.
Passar på att ladda upp den här också, som jag gjorde i akvarell för några veckor sedan. Ett charmigt barn, oja!
Alla kosmokatterna! :]
TildaWadin
Munspel i mörkret.
Dessa två bilder är ganska snabbt ihopslängda båda två. Den första är helt enkelt en ordvits. Jag tyckte jag var jätterolig när jag kom på den, men halvvägs in i bilden kom jag på att jag faktiskt inte alls var så rolig som jag trodde.
Den andra bilden har jag inte så mycket till förklaring till. Den bara är.
För övrigt sitter jag just nu i mitt rum och spelar munspel. Lite blues passar perfekt in i sammanhanget, då jag är sjuk och ensam, haha. Har också arbetat med att få en fungerande mobiltelefon idag, vilket fungerat precis som väntat. Det var inte så mycket svårare än att jag bytte telefon till en jag hade för flera år sedan. Works perfectly!
Dumt att dagens mobiltelefoner är designade till att bara hålla maximalt två år. Min höll två och ett halft.
TildaWadin
Kosmokatter
(Klicka på bilderna för att se större)
Här har ni mina fyra kosmokatter i samma ordning som de skapades. Vad är en kosmokatt? Ingen aning. Helt plötsligt fick jag in en bild av dem i huvudet, och då målade jag helt enkelt. Akvarell är det.
Det var väl på ett ungefär vad jag hade att säga just nu! Nu ska jag väl försöka bli frisk och kila till skolan. Jag har en timme på mig.
TildaWadin
Tilda är seg. Hon vet det.
Den 17 augusti lade jag ut ett nytt klipp på YouTube. Min egenkomponerade Chasing Time, med bättre kvalitet än den förra.
Fortfarande inte världsbästa kvaliteten, men bättre än sist, och videon är lite osynkad ibland. Jag orkade inte sitta allt för länge med redigeringen. Speciellt inte när man har en dator som är så seg att den tar 22 timmar på sig att spara klippet! Åsikter uppskattas.
Idag är det den 11 september. Sorglig dag för vissa, mycket glad dag för mig. Jag och Victor firar så sött två år tillsammans idag. Det firar vi med att laga god mat skulle jag tro, och bara ta det lugnt. Det är alltid trevligt!
Bild tagen för ungefär 1 år och 7 månader sedan, dagen då vi förlovade oss! :]
TildaWadin
Spontantripp till Smedjebacken och Pugh Trio!
På den här bilden sjungs refrängen i "Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring" av publiken!
Alltså dessa musiker, de är så oerhört bra. Och då snackar jag inte om tekniskt kunnande (vilket de förstås också är) utan sammanhållningen och kemin mellan band och publik. Jag vet inte hur mycket jag upprepar mig från förra gången jag såg dem, men de vet verkligen hur man ska göra! Och ja, det man ska göra är väl att bara spela och vara glad.
De anpassar sin repertoar och sina låtar efter publiken, då man märkte en tydlig förändring mellan Strömsholm och Smedjebacken. I Strömsholm var det bra drag och de kom väldigt nära publiken. Igår var det rockigare, och mer ös! Inte lika intimt, men det var ju ett annat slags ställe. På ett torg där alla har ståplatser kan man inte bara rusa ut till publiken liksom.
Det härligaste med den här trion måste vara att de inte har stenkoll på exakt vad de ska spela i varje låt! De jammar nästan fram låtarna ibland, och skapar de nya versionerna direkt på scenen. Det är så det ska vara! Det är då man kommer närmare bandet som publik!
Det som gör dem till ännu bättre artister, är det faktum att de faktiskt tar sig tid till att snacka med oss i publiken. Det vill säga oss, som inte är alkoholiserade och klängiga.
Om man nu måste klaga på något så kanske Pugh skulle ta och plugga in sina låttexter lite bättre! Fast skitsamma egentligen, han räddade det bra när han tappade texterna. Live in the moment, liksom. Sedan kanske han inte har så jättestor koll på att Bolla och Rulla gavs ut 1974, och inte -73, för då kom Pugh on the Rocks. Het kom 1981, inte -82, och låten Spårljus är inte 6-7 år gammal, utan snarare 12! Men å andra sidan så är det bara årtal. Och det är också skitsamma, för publiken tror på vad han säger!
Jag kan nog inte klaga på Pugh faktiskt. Jag är inte skapt för att göra det. Han är bäst helt enkelt!
Micke Lyander
Hasse Tholin
Tänkte fråga honom också om jag fick köpa hans plektrum, haha! Men glömde bort när jag väl fick prata lite med honom. Det tar jag nästa gång! Samlar man Pugh-prylar så gör man.
På vägen hem förvrängde Jonny och Victor Pugh's text så den passade dem lite bättre, och i baksätet hörde man två öldrickande mansstämmor sjunga "Stora, tunga moln ser jag på din himmel, din himmel som är grå. Det regnar hela sommarn, kan du förstå?"
Underbart!
Det här är verkligen den bästa sommaren jag har upplevt! Först och främst fick jag jobba som musiker i tre veckor med lön, skaffade mig nya bekantskaper och sådant. Sedan fick jag se Pugh Trio, och träffa Pugh himself! Denna sommar har jag också fått kontakt med min far, som jag inte träffat på 10 år, och sedan fick jag se och träffa Pugh Trio igen. På onsdag börjar skolan. Nu kan jag börja mitt allra sista skolår utan ångest över att jag inte gjort något under sommaren. Med all rätt är jag nöjd och glad över dessa två skolfria månader.
Just ja, jag har också köpt en saxofon och tolv munspel, ganska nyligen! Man måste få expandera sina musikaliska vyer, haha!
Jag avslutar detta inlägg med en av mina favoritbilder från igår!
Ännu en gång, tack för en jävligt bra spelning!
TildaWadin
Pugh Trio på Jazzens Museum, Strömsholm!
(Klicka på miniatyrerna för att få större bild)
För att någon överhuvudtaget ska få en chans till att förstå hur mycket det här betyder för mig, så behövs lite bakgrundshistoria.
När jag var 10-11 år, hade min kära vän Evelina en CD-skiva. Den hette Pughs Bästa. Hon introducerade mig för hans musik, och sen var jag fast! Sedan dess har lyssnat på Pugh, mer intensivt de sista två åren.
Hasse Tholin på bas och Micke Lyander på trummor.
Det senaste året har jag börjat samla på Pugh-relaterade grejer. Det började med att jag helt enkelt ville ha hans skivor, eftersom att jag hört lite av dem, eller bara var nyfiken på hur alla lät. Det var vinyler som var lättast att få tag på, i jämförelse med CD-skivor. Jag har nog sammanlagt tillbringat timmar bara sittandes framför vinylspelaren, som jag gjort varje gång jag fått tag på en ny skiva! Sedan hittade jag CD-skivor också, och ville självklart ha dem med! En dag upptäckte jag också att någon sålde en bild från en almanacka från -77 på auktion. Jag vann budgivningen.
(Klicka på bilden för att se större)
Idag tror jag att jag har hört alla Pughs låtar från att han släppte sin debutsingel 1968. Jag har även lyckats lägga händerna på nothäften, vykort och tidningar med Pugh, samt frimärken. Jag älskar min samling, det gör jag verkligen. KLICKA HÄR för att se hela samlingen för någon månad sedan. Nu har dock fler grejer tillkommit, som nya vinylsinglar, skivor, och nothäften bland annat.
KLICKA HÄR för att höra min cover av Här Kommer Natten.
Kanske inte den bästa, men duger i krig! Skulle jag kunna ändra på något nu på efterhand, skulle jag sänka pianot en aning bland annat!
Tvärflöjtssolot var en överraskning även för mig. Jag tänkte att här måste jag ha något solo. Såg tvärflöjten ligga i sin väska, så jag tog upp den och drog ett solo utan att ha spelat på den innan. Den ni ser är första tagningen. Allt är första tagningen på låten. Allt är improviserat. Utom sången.
Det är förmodligen svårt att påstå att någon är bäst av de bästa, för det är ju en smaksak. Men för mig är verkligen Pugh den bästa musikern, och utöver det en trevlig individ! Pugh, eller Torbjörn som han ju heter, är en mångsidig musiker, och han spelar med känsla. Jag gillar hans första platta och hans senaste, och det mesta där emellan, trots att de olika albumen varit mycket annorlunda i musikstilar. Det är något visst med Pugh, som får mig att vilja höra allt.
Det är inte konstigt att han klassades som ett musikaliskt geni efter första albumet. Det var grymt bra, speciellt låtar som Love Love Love, Här Kommer Natten, Haru Sett Mig Va och... Ja, det är svårt att utesluta någon av låtarna. Alla är bra! Han startade starkt, men svagare blev det inte under de senare plattorna!
Hans musik tilltalar mig på ett sätt som ingen annan musik någonsin gjort. Det går inte att förklara, det bara är så. Därför har jag valt att sätta annan musik åt sidan. Varför lyssna på sådant jag inte känner samhörighet med? Det är det här jag vill höra! Äkta skaparglädje, en man som gör sin egen musik i de flesta fallen, och brinner för musiken. Jag ser upp till honom. Han inspirerar mig. Han är min musikaliska förebild, och det kommer förbli så.
Pugh har jag lyssnat på när jag varit euforisk, förbannad, filosofisk, tankspridd, eller bara varit jag. För mig passar hans musik i alla väder. Och det blir aldrig gammalt heller, oavsett hur mycket man har lyssnat!
Åter till gårdagen. Direkt när man går in genom grinden, möts man av en Torbjörn Rogefeldt, som sade "Hej, välkomna!" på förbivägen medan han gick in mot museet. Jag var helt stum. Det var verkligen han! Samma människa vars ansikte pryder ett femtiotal skivor hemma i mitt rum i Avesta. Redan då hade jag uppnått eufori.
En och en halv timme senare stod han på scenen som Pugh Rogefeldt. Bandet var som sagt skitbra, har aldrig hört något liknande! Själv har jag visserligen inte varit på många konserter eller spelningar av något slag, men min familj, som varit på stora arenor och liknande i omgångar, sade också att det här var det bästa de har varit på! Stället i sig var helt underbart! Jag satt allra längst fram, så nära scenen så att jag kunde lägga fötterna på den om jag så ville. Det var så intimt, och kemin mellan publiken och bandet var perfekt. De visste verkligen hur man skulle spela musik. Det handlar inte om att vara tekniskt felfri och spela som det låter på skivan. Då kan man lika gärna sitta hemma och lyssna. I Strömsholm fick man höra nya varianter av gamla och nya låtar, och glädjen, samt närvaron på scenen, var bäst av allt.
Jag sjöng med i alla låtar, det är självklart. Efter en låt, Jag Är En Liten Pojk, lutade han sig fram, drog upp mig ur stolen och gav mig en kram. Bara sådär liksom. Tror Victor låg bakom det. Det spelar ingen som helst roll, det var lycka jag kände, och ingenting annat!
När allt var klart, hade jag med mig ett par vinyler jag ville få signerade. Jag stod snällt och väntade direkt där man kom in i museet, men Jonny kunde inte vänta. Han knackade på en dörr, och där bakom fanns Pugh och trummisen Micke. Pugh signerade först en skiva, det var hans debutsingel Haru Vart På Cirkus från -68. Sedan skulle han få signera debutalbumet Ja Dä ä Dä från året därpå. Han frågade vad jag hette. När jag svarade, blev han tyst en väldigt kort stund, sedan visste han vem jag var! Jag har skrivit till honom några gånger sådär, och han har svarat. Och det mindes han. Det var mer än vad jag hade vågat hoppas på innan vi åkte. Den här dagen var helt jävla otrolig. Tänk dig din allra största idol. Känd, okänd, världskänd, legend, död eller levande. Tänk dig att få träffa denne och prata lite. Lägg på att bli igenkänd! Det här var så stort för mig. Jag älskar Pugh liksom. En människa som alltid fått mig att må bra!
Synd att jag är så oerhört inåtvänd, blyg och framför allt tankspridd som jag är, så att jag, även om jag anstränger mig, inte får så mycket sagt som jag skulle vilja. Text är lätt. Med lite betänketid är allt lätt. Nästan. Att prata med någon öga för öga? Inte lika simpelt, nej.
Vid det här laget hade alla i publiken dragit hemåt eller var de nu skulle ta vägen i natten. Jag fick tillåtelse till att sno med mig en av affischerna som satt uppe. Jag gick ut till scenen och fick den signerad av alla i bandet.
Observera att de stavat Rogefeldt fel. Men det rättade Pugh till!
Jag filmade någon låt också, varav en jag lagt upp på YouTube. Dinga Linga Lena. En klassiker från -74!
Jag fokuserade mer på musiken än kameran, och råkade komma åt någon fokusknapp några gånger där i början, samt filma skakigt och konstigt, och kamerans mikrofon är väl inte den bästa heller. Det lät sjukt mycket bättre på plats! Jag satt för nära också för att få med alla tre i bild.
Hela den här dagen kändes så långt bort från realiteten som möjligt. Det var mer som en dröm jag drömt för länge sedan. Man kan förstås drömma i verkligheten med.
Nu blev det här en hel jävla uppsats om gårdagen och Pughs betydelse för mig. Men det ser jag inte som något negativt. De som orkar läsa får läsa. Jag led inte av att skriva det i alla fall. Skriva är kul, när man har något verkligt och vettigt att skriva. Och ingenting i det här inlägget har varit overkligt! Förutom känslan av gårdagen förstås.
Tack Pugh, tack Trion, tack världen!
TildaWadin
Musiken är uppenbarligen en stor del av mitt liv, då jag valt att gå Estet Musik. Jag spelar främst piano, men tar även lektioner i bas. Självlärd är jag i gitarr, tvärflöjt, fiol, munspel med mera, och mina kunskaper och skills i dessa instrument kan diskuteras! :)
Sjunger också när jag känner för det, och skriver egna låtar som oftast hamnar på YouTube. Den enda artisten jag fastnat för är Pugh Rogefeldt, och hans musik är i princip den enda musiken jag lyssnar på.
Jag gillar konst. Det är... coolt! Tycker dock att det är fel att kalla det jag själv skapar för konst, eftersom att det låter skrytsamt. Jag tycker inte att det jag gör är fantastiskt på något sätt. Jag definierar konst som något riktigt bra gjort från eget huvud, som är over the top!
När jag målar eller skissar, så gör jag det oftast efter eget huvud. Om jag ritar av något (vilket händer sällan) så står det att det är avritat! Jag är självlärd inom ämnet, och vill inte heller ta någon slags kurs, eftersom att det kan "förstöra" min syn på färger och sätt att måla på! :]
Foto är lite av ett sidointresse. Jag gillar att fota och redigera, men det är inte ett intresse som tar upp så mycket tid för mig eftersom att jag har större intressen. Jag fotar för det mesta med min Canon EOS 500D, och har två objektiv till den samt stativ och en väska, om det nu är väsentligt!